Kan man hålla med om att israelisk integrationspolitik är så bra som Timbro anser den?

Bästa läsare!

Jag har i all hast ögnat genom en debattartikel i SvD skriven av Timbros Waldemar Ingdahl som ger en föraning om den rapport som tankesmedjan skall publicera inom kort. I artikeln, och kanske senare också i rapporten, anges Israel som en lämplig förebild för svensk integrationspolitik.

Skillnaderna mellan Israel och Sverige är stora. Samtidigt finns det likheter. De är båda små, öppna ekonomier inriktade på export. Likheter fanns i synen på välfärdsstaten och statens roll i ekonomin.

[…]

På 90-talet tog Israel på kort tid emot omkring en miljon invandrare från forna Sovjet och 100 000 etiopiska judar. Hur lyckades Israel integrera så många migranter?

[…]

Israel har OECD:s fjärde högsta andel invandrare i befolkningen. De utlandsfödda står för 26 procent av befolkningen, jämfört med OECD:s genomsnitt på 22 procent. […] Sverige har OECD:s tionde högsta andel invandrare i befolkningen. De utlandsfödda står för 14 procent av befolkningen.

Ja, det här är intressant. Men skall vi diskutera detta på allvar så måste vi våga tala om varför integration kan lyckas respektive misslyckas (där Israel siktar på att fullbordat integration till arbetsmarknaden ska ha skett inom 6 månader, medan man i Sverige fortfarande inte vet när en somalier kan börja jobba, typ, för att använda lite raljant ”hatsajtsretorik”….). 😉

Israel tog inte emot en miljon jakmjölksdrickande ryssar som bara fick för sig att flytta söderut till värmen från Sibirien. Istället handlade det om en migration som till slutet av 1980-talet förhindrats av kommunistregimen i Sovjetunionen. Det handlade bl.a. om människor som aktivt sökte sig till en demokratisk stat som tillämpade samma religion och någorlunda kulturella värderingar som de själva ägde (även om de säkert helst hade velat flytta till USA, men detta var inte möjligt sedan judiska organisationer i det landet förmått regeringen att skärpa reglerna för sovjetjudars asyl). En fjärdedel av dessa invandrare från Sovjet var inte formellt praktiserande judar, men de hade ändå rätt att flytta in i Israel tack vare ingifte eller att släkten haft judiskt påbrå. Om de etiopiska migranterna vet jag ingenting, men jag gissar att de hade en fördel av att tillhöra samma religion som sitt nya lands medborgare.

Grundförutsättningarna för dessa nya israelers integration var säkert mer gynnsamma än för hur det är för många av dagens invandrare i Sverige. Visserligen beskrivs det att en majoritet av invandrarna i Sverige har hög utbildning, men det rör sig om människor som medvetet valt att bosätta sig och verka i Sverige. När det gäller flykting- och asylinvandring har Sverige säkert varit ett drömmål, men inte rakt av utifrån att den egna bakgrunden skall vara meriterande vid inträdet i arbetsmarknaden. Nej, istället är förutsättningarna rent av motsatta. Man varken kan eller vill förstå den svenska kulturen, än mindre språket eller landets värderingar. Man anländer inte heller alltid till Sverige med avsikten att anpassa sig.

Även om vi kan gratulera Israel över att ha lyckats integrera sina sovjetiska invandrare så kan det vara på sin plats att påpeka att det inte alls varit så lätt som Waldemar Ingdahl försöker påskina. En majoritet av de nyanlända judarna valde att inte integrera sig i den konventionella israeliska arbetsmarknaden, utan bildade egna samfälligheter. Det skapades sålunda nya samhällen med upp till tiotusentalet invånare inom staten Israel. Enklaver med andra ord. Många sovjetjudar fann att de kommit till ett land där deras kunskaper inte alls efterfrågades på arbetsmarknaden (de hade dock lättare inom den akademiska världen).

Hur löste då Israel ”problemet” med överskottsmänniskor på arbetsmarknaden, enligt Waldemar Ingdahl? Han är oss inte svaret skyldig. De politiska insatserna hade gjorts redan innan migrationen kom:

Efter valet 1984 bildade konservativa Likud och Arbetarpartiet en samlingsregering, vilket gav utrymme för reformer. Israels välfärdssystem inriktades till att bli regelstyrt för individens behov efter prövning. Efter att ett första lönestopp förhandlats fram med fackförbundet Histadrut släpptes lönesättningen friare och förhandlades istället på företagsnivå. Arbetsmarknaden avreglerades och en låglönemarknad öppnades vilket ökade möjligheterna för nyanlända att få jobb.

Vad har denna bild för aktualitet i Sverige anno 2013? Ja, för det första kan vi efter valet 2014 stå inför en parlamentarisk situation där Sverigedemokraterna skulle kunna få en vågmästarroll, om inte – och fler börjar spekulera i den riktningen – det bildas en samlingsregering mellan t.ex. Moderaterna och Socialdemokraterna för att exkludera deras inflytande. En sådan regering skulle onekligen bli så handlingskraftig att den i praktiken kan göra vad den vill.

Skulle denna (S/M)-regering vilja ”avreglera arbetsmarknaden” och ”öppna för en låglönemarknad” i syfte att öka möjligheterna för nyanlända att få jobb? Ja, även om tolkningen av dessa begrepp skulle bli fråga om semantik när den skall säljas in eller försvaras gentemot väljarna. Vi hör sannolikt ord som ”satsningar på ökad differentiering av arbetsmarknaden” hellre än ”lönedumpningar”. Men det finns också en risk att de sämre betalda jobben inte bara avgränsas till ”nyanlända”, utan att man inom fler områden ”differentierar” lönesättningen. De israeliska låglönejobben har trots det inte inneburit att de nyanlända assimilerat sig till sitt nya hemlands kultur, vilket annars är lätt att inbilla sig utifrån Ingdahls debattartikel. Tvärtom.

Bara hälften av de nya israelerna behärskar hebreiska (landets officiella språk). 40% kan det inte alls. Istället har fler ryskspråkiga tidningar och TV-kanaler uppstått. Däremot har sekuläriteten ökat i landet, bl.a. säljs och serveras griskött och annan icke kosher-mat. Men inte utan konfrontation. Även om samarbetet mellan Likud och Arbetarpartiet prisas av Waldemar Ingdahl skall man också notera att under 1990-talet hade de ryska migranterna bildat nya partier som påverkade och påverkar den parlamentariska situationen (med ett antal regeringssammanbrott som följd). De ryskspråkiga judarna har ofta också politiskt gett den konservativa sidan sitt stöd, och varit drivande i att föra en hård linje gentemot Palestinas krav på egen statsbildning.

Att sänka löner hjälper säkert att skapa jobb, men hur kommer det svenska samhället se ut i övrigt när vi – för att rädda oss från det ofta upprepade hotet om demografisk undergång för landet – ersatt en fjärdedel av Sveriges ursprungsbefolkning med människor som inte har en stavelse gemensam med svenskan, som inte förstår eller vill ta till sig det nya hemlandets värderingar (inte slå frun av religiösa skäl, lägga stjärten mot toalettstolen istället för att stå på huk, inte spotta på bögar, tillaga fläskkotletterna med rosmarin, etc.), som sätter i system att hålla sig borta från arbetsmarknaden medelst ej åtgärdad kompetensbrist eller långvarig föräldraledighet, und so weiter. Låglönearbeten kommer ställa nya krav på samhället (alla kommer inte kunna låna till köp av bostadsrätter; fler kommer behöva försörjningsunderstöd som pensinärer; ökat humant slitage med dubbeljobb, etc.). Lägg därtill politikernas välmenande klåfingrighet som gagnar för att man även i framtiden skall kunna fucka upp alltsammans.

Vi kommer förr eller senare nå en nivå där åtgärden för att undvika ”den demografiska katastrofen” skapar en annan katastrof, där överutnyttjandet av välfärdssystemen inte kan kompenseras genom tillväxt och ökad skattekraft. I vissa svenska kommuner är denna situation redan verklighet. Teorin att massinvandring skapar erforderlig tillväxt är inte övertygande, inte minst av det skälet att man bara flyttar den demografiska krisen framför sig.

Det vore därför lämpligt att våra politiker börjar fundera på en plan B. Och det vore också mycket lämpligt att vi medborgare är med och ger politikerna vår uppfattning om saken. Vem vet, vi kanske sitter på en smartare lösning än de som kommuniceras mellan journalisterna och de folkvalda på uteserveringarna i Södermalm…?

I Israel är man redan igång med sina varianter av plan B. Eller plan C. Man utvisar sina afrikanska gästarbetare för att de inte skall bli kvar och tära på välfärdstaten vid sin ålderdom, och man tvingar afrikanska kvinnor att låta sig temporärt steriliseras så att de inte börjar avla en massa barn [FT]. Men om detta nämner Waldemar Ingdahl ingenting om. Hm, undrar varför…?

Hälsar eder Peter Harold