Prästen, imamen och rabbinen – finns de med på listan över hotade jobb?

Bästa läsare!

Jag vet inte ifall jag exponerat min tankegång kring detta i tidigare bloggposter på Skrivarens blogg, men emedan jag blottade mina funderingar kring saken i kommentarsfältet nyss tänkte jag ta mig friheten att omforma mina ord och tankar i ett eget blogginlägg.

Cello jr skrev som kommentar:

Det faktum att man kan säga t ex ”jag hatar kristendomen”, men inte motsvarande om Islam, visar dels en politiskt korrekt indelning i vi och dom, dels på islams faktiska och växande makt i vår del av världen. Har ofta undrat vilken väg västerlandets utveckling tagit om islam segrat vid Poitiers 732 eller vid Wien 1683? Hade vi haft en vetenskaplig revolution? Jämställdhet mellan könen? Kamp mot slaveriet? Demokrati?

Intressant frågeställning. Är det det religionen som danar folket, eller är det folket som danar religionen? Frågan är värd ett svar, men jag tror att det tarvas en hel bok innan jag knutit ihop resonemanget och kommit fram till ett välunderbyggt nej till Cello jr:s fråga

Kanske har någon redan författat eller sammanställt den boken som besvarar detta, och då är dessa rader jag ämnar nedteckna här helt överflödiga. Men jag kör ändå vidare här…

Jag förutsätter att för att kunna svara på frågan om islam skulle ha kunnat leda fram till vetenskapliga framsteg, en teknisk revolution, jämställdhet och rättvisa från dess barbariska erövringstid fram till vår egen, så behöver vi analysera trenderna i religionerna, både hos islam och de andra. Där kommer jag till korta, om vi skall studera trenden ur ett historiskt perspektiv. Jag saknar nämligen djup insikt i ämnet och data.

Jag skulle kunna istället göra det enkelt för mig och påpeka att vi har inte mycket av demokrati, jämställdhet och tolerans i de länder som är muslimska idag som ren jämförelse. Vi kan jämföra flera andra faktorer, såsom samhällseffektivitet (byråkrati, rättssystem, infrastruktur, innovationsförmåga, etc.), och vi kommer ånyo finna att muslimska länder även här ligger något efter. Man köper vapen från väst (eller piratkopiorna från öst) liksom andra tekniska komplicerade system. Man har auktoritära samhällssystem som skapar lönsamhet för ekonomisk korruption. Och så vidare.

Vi kan även jämföra ett så mjukt värde som individuell frihet. Minns hur studentskorna i Alexandria, Kairo, Teheran och flera andra metropoler i islamska länder kunde klä sig som västerländskor utan att falla offer för konstaplar från sedlighetsroteln som utför oskuldstest på plats och ställe för fyrtio år sedan? Jag tycker att just detta exempel är extremt iögonfallande när man jämför.

Med andra ord, om Cello jr ställt frågan för fyra årtionden sedan kanske vi kunnat spekulera i att de islamska länderna skulle kunna komma ifatt oss avseende de värden som exemplifierades. Vi kan knappast påstå att 1970-talets Egypten var jämbördigt med det samtida Frankrike eller Tyskland eller USA, för det var man inte. Men vi kan i  alla fall konstatera att utvecklingen i många islamiska länder gått baklänges sedan dess. Visserligen är muslimer fria människor – fria att underkasta sig Allah och profeten. Men det är en premiss som gör att jag i egenskap av sekulär europé undrar hur man kan bilda en så stollig mening som att muslimer är fria människor? Men ändå finns det de som gör det.

Samtidigt – med denna hårda dom uttalad mot den islamska samhällsbärande kulturen – så vill jag vända blicket hemåt mot västerlandet.

Om de islamska länderna trots hyggliga trender efter 2:a Världskriget gått mot något som skulle kunna ana vara en frigörelse för kvinnor i synnerhet och folket i allmänhet, men sedan fått denna utveckling bruten och ersatt med ett teokratiskt förtryck, måste vi ställa oss frågan ånyo; är det religionen som danar folket, eller folket som danar religionen?

Min gissning är det neutrala både ock. Vi vet att i Egypten röstade en stor del av väljarna på kandidater tillhörande Islamska Broderskapet (som fick makten). Som västerlänning vill jag gärna förklara denna absurditet med att egyptier är obildade analfabeter, kan inget om politik och låter sig förföras av islamistiska politiker som betalar sina väljare med både pengar och social service (sponsrad av sheiker i Saudiarabien). Jag tror att jag bara rör sanningen delvis med den slutsatsen. I själva verket kan det vara så att egyptierna är så gudfruktiga att de föredrar dessa politiker. Kanske de ser något illavarslande i den typen av politiker som vi i väst har, men som ännu inte fått oss västerlänningar att göra någonting åt…?

Men vi kan i vart fall konstatera att teokratierna idag är mäktiga. Islamska staten strider hårt för att återupprätta kalifatet. Det är faktiskt inte längre otänkbart att de kommer att lyckas. Vad blir motreaktionen på detta i väst?

Ja, den aspekten skulle jag ha kunnat ta upp långt tidigare i mitt resonemang här ovanför. Västvärlden har en lång tradition av kristendom, men vi har uppfinnit stånggången, ångmaskinen, skiftnyckeln, atombomben, månraketen och tetran med skruvlock. Skedde dessa landvinningar tack vare kristendomen eller trots den?

Jag överlåter åt er, kära läsare, att hacka varandra i småbitar i kommentarsfältet för att argumentera över vilket av alternativen som är korrekta. Men oavsett kristendomens förtjänst så ställer jag mig en annan fråga som är ganska viktig. Varför är den svenska kyrkan så positiv till att landet får en ökad andel muslimer här?

Observera att jag i detta inte uttrycker frågan som att det är fel att vara muslim. Nej, det kan jag faktiskt inte göra, just av den anledning som Cello jr  påpekar. Det står mig fritt att anse att våra vetenskapliga och tekniska landvinningar i väst och utvecklandet av social tolerans skedde trots kristendomen, och jag kan därmed fritt nämna kyrkans fientlighet till de som ansåg att jorden snurrade runt solen och inte tvärtom. Eller att kyrkan begick övergrepp mot folk som man påstod hade försvurit sig till Satan (häxbål). Men kritiserar jag islam, vare sig det är med fakta eller spekulationer, kallas jag för islamofob. Det råder dubbla måttstockar här. Därav min neutralt ställda fråga till Svenska kyrkan.

Vad tillför alla dessa muslimer den Svenska kyrkan i en värld där islams teokratier bryter ny mark där vi i väst bekämpat den globala terrorismen (islamister)?

Ja, först av allt skall jag erkänna att Svenska kyrkan inte bokstavligen hurrar för alla muslimer som kommer till vårt land, men de ger heller inte uttryck för att se något problem med denna påtagliga omständighet.

Skall man dra slutsatsen att Svenska kyrkan anser att man istället – religionernas olikhet till trots – tjänar på att etniska svenskar blir färre och muslimer blir fler? Öppnar de kristna sin famn åt muslimerna därför att de vet att andelen troende i landet därmed kommer att bli fler? Är den islamska migrationen kristendomens revansch mot det sekulariserade samhället?

Invändningen lyder nog som så att ”de flesta muslimer som kommer hit är minst lika sekulära som vi svenskar eftersom de flyr från muslimska länder”. Är detta påstående sant?

Det är bara att sätta sig på tunnelbanan och åka till områden som Tensta och Hjulsta utanför Stockholm så vet man att detta inte kan stämma. Gud finns i hälsningsfraser. Gud finns i kläderna. Gud finns i etiken och i etiketten. Det finns ingen anledning att klä sig för en ökenvistelse i Rinkeby, ändå är kvinnorna där klädda för att svettas i strömmar och männen vandrar i pyjamasbyxor av orientaliskt snitt för utomhusbruk. Vid tio-elva års ålder måste flickorna dölja sitt vackra hår för att inte fresta män. Sekulära muslimer? De är nog sällsynta i denna typ av bostadsområden.

Och för övrigt gör sig de muslimska riksorganisationerna ändå sig till tolk för landets alla muslimer, troende som sekulära. Dessa organisationer sätter sig svenska kyrkans män och kvinnor tillsammans med, och de beskriver sin allians med ord som ”oss” och ”vi”. Vis av erfarenhet från de islamska teokratierna och de islamska informella enklaverna i förorten anar jag vad som komma skall resten av riket. Och kyrkan hjälper till. Antingen för att man är omdömeslösa, eller för att man är rakt motsatsen och har en tanke bakom detta – det vill säga att man i eget intresse välkomnar islam.

Jag talade om stånggången, ångmaskinen, skiftnyckeln, atombomben, månraketen och tetran med skruvlock och andra uppfinningars tillkomst som skapelser trots kristendomen. Jag befarar att det här århundradet vill ge oss färre nyttosaker baserad på civil ingenjörskonst och entreprenörsanda än förr, och att de vetenskapliga och tekniska framstegen kommer i allt högre grad vara bieffekter av militär nytta. Och skulden för detta ger jag framtidens teokrater, vare sig de är kristna eller tillhör annan religon.

Att vi troligtvis inte får se avlösare och komplement till 1900-talets förträffliga uppfinningar och konster, det tillskriver jag på grund av religionen.

Med kristendom och islam i koalition kan vi strax se ännu mer av vår individuella frihet försvinna. Morgondagens landvinningar är frukten av ökad militärism. Och med militärism menar jag inte enbart konventionella krig, utan också staternas krig mot medborgarna. Förmyndarsamhälle. Polisstat. Tyranni. Precis som i de länder där böljande kvinnofrisyrer blivit en sällsynhet och ett brott.

Vad som ovan sagts om Svenska kyrkan och dess flört med andra religioner gäller även för politiska partier och deras välkomnande av grupper som har i sin bokstav att faktiskt bekämpa våra öppna samhällen. Prästen, imamen och rabbinen tillhör ju knappast de utrotningshotade yrkesutövarna.

Slutsats: Religionen har inget i politiken att göra. Och politiken har inget hos individen att göra.

Frid vare med er, gott folk!

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Nu måste jag vila upp mig samt ägna mig åt andra privata grejer. Under tiden kan ni som tänder på ämnet religionskritik och historia besöka bloggkollegan Carl som trycker sitt lyhörda öra mot rälsen.
D.S