När en minister verkar hämta brottsstatistik ur luften (fast innebörden är ju glädjande för oss svenskar)

Bästa läsare!

Jag har under några dagar sysselsatt mig med att skriva ett blogginlägg som kommer bli plågsamt långt för min läsare, och jag noterar att mitt skrivande ibland kan bli lite autistiskt eftersom jag tvingar mig själv att studera bakgrunden till de flesta slutsatser och påståenden som jag ämnar framföra där. Det hade varit enklare att bara ”vräka ur sig” och gå vidare, men samtidigt har jag haft många ”Varför har jag inte hört det här tidigare?”-ögonblick under de sista dagarna. Fast resultatet av dessa studier får vänta några dagar till innan jag postar mitt nästa inlägg om denne ständige Zbig.

Så låt mig få dryfta ett annat mer lättsmält ämne. Brottsstatistik och nationalitet. Någon intresserad…?

Jag har folk i den yttre bekantskapskretsen som efterfrågar statistik som visar på brott fördelat över nationalitet. Den statistik som finns publikt tillgänglig har inte uppdaterats sedan länge. I och med att frågan dykt upp i medierna har det dock avslöjats att statistiken för senare år faktiskt existerar, men att den är otillgänglig för medborgarna och landets lagstiftare.

Detta är i sig en mycket intressant omständighet, och påminner inte så lite om East Anglia-universitetet (om jag minns det rätt) som vägrade dela med sig av sin data som enligt dem påvisade en markant förhöjning av den globala uppvärmningen, men vägrade att offentliggöra data med motiveringen att skeptiker skulle hitta fel i materialet. Det faktum att allmänheten inte får tillgång till statistik som de betalar för via skattsedeln faller enligt min mening in under kategorin ”korruption”. Antingen skall anslagen dras in, eller också skall materialet publiceras.

Men det finns också en fråga i nästa led, som jag tyvärr av ren artighet undvikit att fråga. Så jag gör det nu, och riktar den till mina kloka läsare. När statistiken över begångna brott fördelade över gärningsmännens nationalitet är publicerad, och vi ser att vissa länder är mer överrepresenterade än andra – vad gör vi då?

Min näst sannolika teori är att vi inte gör någonting alls av statistiken. På sätt och vis vore väl detta en gyllene kompromiss så att alla blir lagom missnöjda. Vi får svart på vitt att vissa nationaliteter är mer benägna att begå brott än andra, men vi kommer inte att vidta några åtgärder.

Min beklagligtvis mest sannolika teori är att statistiken tas som intäkt för att politikerna skall spendera mer pengar på att ”förebygga kriminalitet”, t.ex. genom att anslå medel till föreningar som är kopplade till respektive nationalitet för att dessa skall ”få möjligheter att arbeta med attityder och skapa jämlikhet” och andra insatsers vars effektivitet sällan eller aldrig är mätbara – vilket i praktiken betyder att statliga medel kommer anslås för att stärka dessa nationaliteters byråkratiska styrka inom det svenska civilsamhället.

Mindre sannolikt är att statistiken som visar på överrepresentation för vissa nationaliteter kommer leda till att beslutsfattarna och opinionsbildarna inom medieetablissemanget kommer till slutsatsen att dessa nationaliteter skall förhindras vistas i landet. Det skulle betraktas som en kollektiv bestraffning. Det finns dessutom vissa historiska minnen som gör att tröskeln för ett dylikt agerande är oerhört hög, så hög att svenska politiker offrar alla av svensk nationalitet hellre än att begå någon handling som ens i det minsta kan påminna om Nazi-Tysklands hantering av judarna.

I bästa fall skulle kunskapen om vilka nationaliteter som är överrepresenterade i brottsstatistiken kunna leda till att myndigheter med ansvar för (eller relation till) migration och migrationsfrågor beslutar sig för att vara mer restriktiva till att bevilja uppehållstillstånd för människor från dessa länder. Man skulle t.ex. kunna ställa krav på en vandelsprövning, även om det finns vissa svårigheter i hur man skall hantera detta. Det land från vilket brottslingen avreser lär ju vara förtjust i att bli av med sin kriminelle, och rör det sig om en högt ärbar och kvalificerad person som skulle ha gjort stor nytta i det gamla hemlandet kan ju denna stat frestas att smutskasta sin emigrerande medborgare för att försvåra flytt till Sverige.

Det finns också en risk att den nationsfördelade brottsstatistiken har fler problem av strukturell karaktär. Hur redovisas en utlänning som fått svenskt medborgarskap? Sannolikt som svensk. Hur redovisas en andragenerationens invandrare – en kategori som enligt befintlig kunskap löper större risk att hamna i kriminell miljö än andra? Även här kommer denna sannolikt att presenteras som svensk.

Vad som istället behövs, oavsett vad man vill uppnå, är en statistik som baseras på etnicitet. Men där ger vi staten en del information som kan bli känslig. Vi har ju t.ex. ingen registrering av religiöst utövande för att förhindra möjligheten att bistå en ockupationsmakt med möjlighet att verkställa etnisk rensning.

Så till nästa reflektion över ämnet brottsstatistik.

Jag tänker på inrikesminister Anders Ygemans uttalanden om att förekomsten av sexuella ofredanden på musiktillställningar var värre för 20 år sedan än nu. Många befarar att Ygemans påstående inte baseras på någon riktig statistik, utan kommer från en personlig uppskattning. En uppskattning med ett blött fingret i luften.

Anders Ygeman är i min ålder, och han studerade kriminologi vid Stockholms universitet under en termin 1990. Jerzy Sarnecki blev inte utsedd till professor på SU förrän 1993, men det skulle inte förvåna mig om Ygeman kommit i beröring med Sarneckis tankegods då denne var forskare och utredningschef på Brottsförebyggande Rådet (BRÅ). I vart fall finns gemensamma drag i deras attityd till hur man skall förhålla sig till frågan om kriminalitet i relation till gärningsmännens etnicitet.

Men låt oss ponera att Anders Ygeman har rätt att det var fler sexuella ofredanden på musikfestivaler under mitten av 1990-talet jämfört med idag (han bör ju ha varit i den åldern att själv uppleva det). Detta påstående kan uttolkas på olika sätt. Under det årtionden tog Sverige emot stora mängder flyktingar från Balkan – blink, blink.

Den andra uttolkningen – baserad på idén att de som ägnade sig åt sexuella ofredanden på 1990-talet var kategoriskt etniska svenskar – är att någonting fantastiskt skett. Svenska unga män är mindre benägna att ägna sig åt denna typ av ofredande än för 20 år sedan. Svenska unga män har sedan inrikesminister Ygemans ungdoms dagar lärt sig att inte grabba tag om pattarna på ovilliga flickor efter två-tre öl för mycket.

Och hur kommer jag till denna slutsats? Jo, helt enkelt genom det klara konstaterandet från fjolårets rapporter om att ”flyktingbarn” i flera fall ensamma stod för de begångna övergreppen på olika musikfestivaler. Om inte denna kategori av gärningsmän existerat i Sverige hade vår statistik kanske varit nere i nivå med Finlands, ett land med mycket restriktivt mottagande av s.k. ”ensamkommande flyktingbarn” och asyl i allmänhet. Där höll man två festivaler med sammanlagt 100’000 personer i publiken och fick inte in en enda anmälan om sexuellt ofredande eller våldtäkt.

Tänk så bra vi skulle kunna ha haft det här i Sverige.

Hälsar eder Peter Harold