Moderaternas kris är större än AKB brist på personlighet.

Bästa läsare!

Nu eller aldrig! tycks Moderata samlingspartiets distriktsstyrelser resonera. Eller snarare, vissa säger ”nu” medan andra säger ”aldrig”. Det handlar om huruvida man anser att deras partiledare Anna Kindberg-Batra ska bytas ut mot någon annan. I vissa distrikt talar man om att förtroendet för henne är förbrukat.

Nu vet jag inte om detta med ”förbrukat förtroende” är tidningsspråk, eller ett utfall för sagesmannens egen syn på tingens ordning i partiet när tidningen frågar. Mig veterligen har AKB inte ställt till med någon skandal på senare tid. Att stockholmare är smartare än lantisar har ännu inte besvarats på akademisk nivå, och kan knappast vara henne till mer last nu än när hon valdes till ny partiordförande efter Fredrik Reinfeldt 2015. Så hennes tillkortakommande verkar mera handla om att (M) sjunker i väljarbarometrarna och (SD) samt (C) har uppåtgående trender. Men är dessa fenomen bara AKB:s fel? Nej, hävdar jag.

Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att (M) förlorade regeringsmakten 2014 p.g.a. Reinfeldts snack om att svenska skattebetalare skall öppna sina hjärtan. Man förlorade riksdagsmajoritet redan 2010 p.g.a. sveket i fildelningsfrågan och övervakningsstaten (Piratpartiet gjorde avtryck i röstsammanräkningen den gången) men kunde regera kvar genom att bl.a. samarbeta med Miljöpartiet om invandringsfrågan – vilket straffade (M) vid valet 2014, som sagt.

Moderaterna var i dåligt skick när man gick in i valet 2014; Reinfeldt hade slut på visionerna samtidigt som han toppstyrde partiorganisationen och riksdagsgrupp; det fanns uppgifter om att den då populäre finansministern Anders ”Grab them by the balls” Borg skulle lämna politiken; partiet hade problem med sina partisekreterare, och enskilda partifunktionärer sparkades eller gick frivilligt över till (SD). Valförlusten var väl mer eller formalitet för att slippa fortsätta, och istället för att ge partiets valarbetare ett helhjärtat tack för allt de gjort för partiet lät Reinfeldt lakoniskt meddela att han avgick som partiledare innan valresultatet och mandatfördelningen var ett faktum. Även om grunden var lagd så var det i detta ögonblick moderaternas kris började; vilket förtroende hyser man för ett parti som inte ens dess partiledare bryr sig om?

Frågan om vem som skulle ersätta Reinfeldt gav vid hand att (M) stod lika illa rustade för framtiden som (S) när Göran Persson tackade för sig som partiführer. Det vore elakt att jämföra AKB med Mona Sahlin, men situationen är snarlik. Det ropades på att den nya partiledaren måste vara en kvinna, och även om det moderata ledargarnityret var blekt – och är det än idag – så valde de potentiella kandidaterna att stå tillbaka för AKB. Hon blev partiledare på walk-over, precis som Mona Sahlin. Inte en bra process där bäste man borde vinna.

Det skall dock inflikas att AKB är en mer kvalificerad politiker ur både ett intellektuellt perspektiv såsom rent komptensmässigt än t.ex. Mona Sahlin. Skall det sägas ytterligare sympatiska saker om henne – och jag influeras här av andra tyckare – så är det att AKB:s eventuella tillkortakommanden i hög grad beror på hennes företrädare Fredrik Reinfeldt som använde den moderata riksdagsgruppen – vilken AKB var ordförande för – som transportkompani. Hennes livfullhet inför ideologiska resonemang hade genom riksdagskarriären ersatts av ett tänkande om realpolitik och politisk förvaltning. På pappret borde AKB ha förnyat och vitaliserat (M) när hon tog över. Men i verkligheten var det Reinfeldts ande som fortfarande styrde. Därför sade AKB (innan hon tillträdde partiledaruppdraget) bl.a. att moderaternas förda migrationspolitik låg fast – ett besked med tydlig adress till de kommunmoderater som framförde sin oro för vad denna politik skulle betyda för landets kommuner.

Fast Moderaterna tvangs byta invandringspolitik, trots Reinfeldts ande. Dels var man inte längre beroende av Miljöpartiet, men framför allt hade migrationsvågen 2015 gjort hypotetiska frågeställningar om ”hur mycket invandring tål Sverige” till ett faktiskt problem för inte bara Migrationsverket, utan också för landets sjukhus, läkarmottagningar, skolor, socialbyråer, poliser, domstolar och andra samhällsorgan. De enda institutioner som inte berördes av den nya verkligheten var Sveriges Radio och Sveriges Television.

Fredrik Reinfeldt borde självfallet inte bedrivit en politik som möjliggjort migrationskatastrofen 2015-2016. Men likväl borde (M) gjort en ordentlig omprövning av sin politik och även tagit sig an uppgiften att verkligen se vad man gjort för fel – och bett väljarna om ursäkt. Detta borde varit prio 1 på AKB:s agenda.

Sedan dess har (M) gjort en (tillfällig?) omprövning i sin migrationspolitik. Vad denna omprövning innehåller vet jag inte, och precis som de flesta andra kritiska väljare vet jag än mindre vad denna omprövning är värd efter valet 2018. Partiordförande Reinfeldt visade att (M) inte längre är ett parti man kan lita på, och AKB utstrålar allt annat än pålitlighet. (M) behåller inte sin linje med samma kärva soliditet som under Gösta Bohmans tid, vilket bara var ett bekymmer för koalitionspartnerna men inte för partiets väljare.

Naturligtvis accepteras inte den moderata kursändingen i migrationsfrågan av vänsteretablissemanget inom radio och TV, och det allmänna missnöjet och misstron mot AKB och (M) kan inte bekämpas så länge som partiet framstår som ideologiskt labilt.

Det finns dock ögonblick man kan fundera på om kritiken mot AKB alltid är rättvis, i synnerhet från Allianskollegorna? Annie Lööf har gått hårt åt AKB för utspelet om samarbete med (SD). Lööf må kritisera AKB med syfte att själv framstå som anti-SD, men faktum kvarstår att det måste till en ny ”december-överenskommelse” om det skall bildas en ny regering utan stöd från SD. I alla fall enligt nuvarande opinionsläge.

I medierna tycks processen att avsätta AKB redan vara igång. Jag förvånas inte. De behöver inte många bloddroppar för att starta drevet, och det ligger i branschens natur att skapa ett drama om där icke finns något. Frågan är om en partiledarstrid är vad (M) behöver just nu, eller arbetsro att försöka komma på ett sätt att få bort sossarna från makten igen. Jag vet svaret. Medierna kommer inte lämna (M) ifred.

Hälsar eder Peter Harold

 

Annonser

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Politik. Bokmärk permalänken.

25 kommentarer till Moderaternas kris är större än AKB brist på personlighet.

  1. Mjölner skriver:

    Rödvinskommunistan Mellin har än en gång gissat fel. Hon skriver att AKB säkert inte blir sparkad.
    Det är ingen katastrof om AKB sparkas. Det är ingen katastrof om man sparkar någon moderat. Det är ingen katastrof om hela partiet sparkas. Efter att gemensamt med C sjabblat bort möjligheten att utreda transportstyrelseskandalen korrekt och grundligt samt inte inriktat sin kritik mot källan d. v. s. statsministern har man signalerat att man inte vill regera. Reinfeldtarna har nu ruinerat moderaternas trovärdighet totalt. Det hjälper föga att sparka AKB då det för närvarande inte finns något trovärdigt alternativ till henne. Man kan notera att den direkta kritiken i massmedia varit human mot AKB. Massmedia har i stället flyttat upp Annie Lööf på piedestal och i överdrivet positiva ordalag om Lööf riktat ordlös förtäckt kritik mot AKB. Lööf skulle vara så mycket bättre än AKB som statsminister enligt MSM. Cirkusen fortsätter efter att fler aktörer kommer in i manegen.

    • hllviken skriver:

      Annie Lööf var inbjuden till det senaste Bilderbergmötet – det verkar som Världshärskarna har bestämt att hon ska bli nästa statsminister. Då följer MSM den manualen.

      • Peter Harold skriver:

        Ja, och så var det ju även med Stefan Löfvén. Han var också med på Bilderberg-mötet. Jag är ganska säker på att det ger dem en ego-boost.

      • Robin Shadowes skriver:

        Fast det hinner bli ytterligare ett Bilderbergmöte tre månader innan valet. Jag är mer intresserad av vem som blir inbjuden då. Ponera att det blir Åkesson. Tror då det är mer troligt att han blir statsminister än Lööf. Åkesson är ett utmärkt verktyg för dem eftersom Svenne Banan inte har förstått att SD är kontrollerad opposition. Gör man Åkesson till statsminister kan man slå i dom trögtänkta bananerna att det blir verklig förändring. Trögfattarföreningen kommer förmodligen rösta SD även 2022. Då kommer det inte spela nån roll om Åkesson fortsätter massinvandringen eller inte. Att Lööf har så bra opinionssiffror tror jag dessutom är manipulerat.

    • Peter Harold skriver:

      Ja, skall det vara någon nytta med att sparka AKB så måste det vara för att ersätta henne med någon som framställer sitt parti som ett starkt oppositionsparti mot den sittande regeringen. Efter DÖ – som tillkom medan hon var gruppledare och som innebar att den borgerliga oppositionen överlämnade makten till vänstern – så är det bara Jimmie Åkesson som upplevts som oppositionell, även om medierna lyft fram Käbbel-Lööf.

  2. Mjölner skriver:

    Vad som fortsättningsvis inte kan betecknas som katastrof, men ytters osmakligt, är Dinamarkas polisanmälan. Advokat Borgströms uttalande att det är särskilt allvarligt när en politiker blir häcklad. Vad finns det för stöd i lagen om detta. Borgström svamlar snömos. Osmakligt att Ann Heberlein tror sig kunna bli politiker i M med sin hycklande omvändelse från godhetsmaffian. Osmaklig är sossarnas fyllefest på Harpsund. Måtte svetsar´n ge sig ut i Harpsundsekan och dränka sig. Persson och Nuder hade fyllefest på Harpsund då Persson cyklade omkull och stötte sig. Tradition förpliktar.

  3. Mjölner skriver:

    AKB sorti till vänster, in från höger…..? Fulmedia kommer nu att ragga upp Reinfeldt att stoppa i halsen på folk. Nu har Dö-alliansen bara två statsministerkandidater kvar svetsar´n och lilla Annie.
    Båda har genom Wallenbergs inbjudan deltagit i möten med Bildeberg-gruppen och betraktas därmed av deep state som legitima kandidater till detta ansvarsfulla ämbete. Jag är övertygad om att efter valet 2018 kommer den verkliga mardrömmen. Ytterligare fyra år, nu i fullkomlig kaos.
    Det finns en allvarlig risk att även F! kommer in i riksdagen. Det finns tillräckligt med jubelidioter i detta land som har rösträtt.

    • Peter Harold skriver:

      Det skall väl iofs till ett Bilderbergmöte till före nästa riksdagsval. Vi kanske får veta där vem som skall bli vår statsminister..? Tofve Livfendahl?

    • Robin Shadowes skriver:

      Det har ju spekulerats i att Mp.s dykning under spärren beror på att sympatisörerna gått över till Fi istället. Tänk om Fredrik den Onde gör comeback och gör en migrationspolitisk överenskommelse med Fi. Kawesa som migrationsminister och Schyman som finansminister. Då jävlar kommer det bli fyra år av en massinvandring vi hittills inte har sett maken till.

  4. hllviken skriver:

    Tankar om Aurora –

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s