Tillfälligt avbrott…

Bästa läsare!

Beklagar att jag haft skylten tillfälligt avbrott uppsatt. En god vän till mig är svårt sjuk och har inte långt kvar, och detta föranleder vissa åtaganden som jag behöver fokusera mig på.

I övrigt får jag rapportera att årets bokbord på Drottninggatan krympt ytterligare jämfört med ifjol, och dessutom ännu mer jämfört med året innan. Jag minns inte exakt vilket år jag besökte det för första gången, men då sträckte sig bokstånden ända till Herkulesgatan i söder och Barnhusgatan i norr, om inte ännu längre. I år begränsades försäljningen mellan Mäster Samuelsgatan och Centralbadets ”bakväg”.

Tyvärr har jag inte tillgång till någon analys om varför ”Europas längsta bokbord” krymper. Sämre ekonomi? I så fall för vem? För säljarna eller köparna? Eller är bokläsning inte längre på modet?

Det senare var jag benägen att tvivla över, för jag tyckte att det handlades ganska friskt. Lilla Fröken Harold följde med och köpte fler böcker än vad jag gjorde. Jag nöjde mig med ett slitet exemplar av ”Lärobok i navigations-vetenskap” av Carl Anton Pettersson; fjärde upplagan efter författarens död utgiven av C Skogman. Många intressanta formler, och på vägen hem frågade jag mig själv hur många sidor jag skulle kunna studera av boken innan det börjar snurra runt i min skalle. Nu kan jag ge er svaret: Redan vid paragraf 7 på den första lektionen – d.v.s. sida nummer två i studiematerialet – är jag rädd för att min tankeförmåga inte riktigt räcker till.

Det är möjligt att jag kommer begripa mig på den Terrestra Navigationen bättre längre fram, ty den Astronomiska Navigationen där man ska förstå relationen mellan lodlinien, zenith, verldsaxeln, vertikalcirkel, azimuth, timvinkeln, deklination och parallaktiska vinkeln ger mig en lätt domnande värk i bakhuvudet.

På den tredje sidan av studiematerialet dyker det upp skrivtecken som jag inte ens kan trolla fram med verktygen i WordPress, i vart fall inte den gratisupplaga jag har.

Vad då, stavade jag ”lodlinien” och ”verldsaxel” fel? Icke! Jag stavade den i enlighet med boken som är tryckt 1876. Det är ganska fascinerande att tänka sig att en person för snart 150 år sedan studerade denna s.k. ”styrmanskonst” i just denna bok. Vart tog han vägen? Vilka hav kom han att resa på, och med vilka skepp? Det kommer jag aldrig att få veta; personen är med all säkerhet redan död och begraven. Det kommer min vän också att bli inom en inte alltför avlägsen framtid. När jag och våra vänner är borta kommer inte heller någon annan att minnas min väns levnadsöde, eller veta vem som ägt de saker som nu ska lämnas till välgörenhet och hitta nya ägare.

Dock vet jag att min bok under en period tillhört en viceamiral i den svenska flottan,  vars karriär började 1912 när han tog sin sjöofficersexamen. Han blev 98 år gammal. Min vän har klarat hälften av åldern, och det känns alldeles för tidigt att gå.

På tal om ålder. Jag såg Ludvig Rasmusson. Still going strong. Och i en av lådorna intill hans bokbord fanns en textsamling av honom med ett innehåll som kanske skulle kunna reta upp dagens feminister, kanske blott bara på styckets titel. Jag undrar när han ska få sin skopa av ovett därför att han är en vit man med talets gåva…? Ska de vänta tills han är död och inte kan försvara sig? Mm, det är ju inte helt osannolikt.

Hälsar eder Peter Harold