Och antalet riksdagsledamöter beror på…?

Bästa läsare!

Om jag inte minns fel så var valet 1970 det första valet till vår första enkammarriksdag (som gick i plenum för första gången året därpå om jag inte är felinformerad). 5’644’083 medborgare var berättigade att utse 350 riksdagsledamöter. Det innebar att varje riksdagsledamot representerade statistiskt sett 16’126 medborgare.

I år är preliminärt 7’123’997 personer röstberättigade i riksdagsvalet (och ytterligare en halv miljon utlänningar får rösta i kommunvalet). Sedan valet 1976 består riksdagen av 349 ledamöter eftersom man tidigare förbisett att det kunde bli jämt skägg mellan blocken, vilket var ett faktum under mandatperioden före. Ni kanske minns ”Lotteririksdagen”? Det gick ändå bra trots att det stod 175-175, och talmannen Henry Allard behövde bara ta fram lotterilådan 152 gånger under de tre riksdagsåren med tusentals voteringar. Partierna förhandlade och kompromissade, och någon politisk blockering med påföljande regeringskris uppstod aldrig. Detta kan man ju betänka då det rasas så mycket över att (SD) skulle få vågmästarroll även i nästa riksdag.

När jag gick och köpte min lunch idag började jag fundera lite på vad det är som är så självklart med att vi har 349 ledamöter i dårhuset på Helgeandsholmen?

Är det för att denna mängd representerar ett visst antal svenskar, som t.ex. var sextontusende väljare? Men hur kommer det sig då att vi bara har 349 ledamöter nu när det är över sju miljoner röstberättigade? Trots allt, varje riksdagsledamot kommer efter söndag representera 20’412 väljare. Vi borde i så fall få välja 440 riksdagsledamöter i år om det var grad av representation som avgjorde. Men icke.

Nej, jag vill inte ge riksdagsfolket några dumma idéer – gud förbjude att de förökar sig! Jag tvivlar på att vi ens behöver de alla 349 ledamöter vi har idag. Och om jag fick som jag ville borde vi nog kunna klara oss på 150 eller färre.

Observera, jag vill inte banta riksdagen för bantandets egen skull. Min tanke är däremot att vi skall skaffa en samhällsordning som i allt mindre grad är beroende av politikerna. På riktigt.

Som jag skrev i det föregående blogginlägget om att folk klagar på politikerna men ändå fortsätter att rösta på dem, så är min vision att politikerna ska sluta ägna tid åt att reglera och kontrollera, och enbart ägna sig åt en grunduppgift för staten, nämligen att försvara medborgarnas liv, hälsa och egendom.

Jag vet, man kan teoretiskt sett även avskaffa staten, men jag vill inte försätta någon i chocktillstånd med dessa rader, utan gläder mig så gott vid tanken på att politikerna slutar anse att de vet bäst om vem som skall vara hemma med nyfödda barn, om man skall få se på porr eller inte, eller om  man skall få dammsuga snabbt med högeffektiva dammsugare eller nöta ut heltäckningsmattan med en klen dammsugare. Und so weiter.

Det är möjligt att 150 riksdagsledamöter är för många även med mitt scenario förverkligat. Men låt oss leka med tanken att vi kan sanera staten från dess överåtaganden som blivit dess väsen, och som fått till och med det gamla högerpartiet tro sig vara världsbäst på offentlig välfärd…

Sverige. Landet med åtta nyanser av socialdemokrati. Fyra år till. Oavsett valresultat. Fan.

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Musikklippet här ovan har inget med innehållet i bloggtexten att göra. Fast det har ni nog redan listat ut…
D.S.