Det bubblar om både Krim och Coca Cola

Bästa läsare!

Jag hoppas innerligt att ingen av er syndat och bytt ut den älskade julmusten mot de föraktliga dryckerna från Coca Cola och Pepsi. Det har väl inte undgått uppmärksamma människor att Coca Cola i år satsade hårt på att försöka få sin dryck till att bli julens brygd. Men jag hoppas att de misslyckades med det. Inget kan slå upplevelsen av en nyöppnad julmust som legat ute i snödrivorna i ett par timmar. Doften av malt och humle, skummet, sötman och beskheten. Och rapvänligheten. Julmust ger rapen en bred resonans till skillnad från dem smala och skärande rapen som Coca Cola alstrat. En rap baserad på julmust är som Pavarotti i glädjetårar. Coca cola-rapen är bara ett akustiskt missfoster.

Nå, i vilket fall som helst har Coca Cola försökt samma sak i Ryssland genom att ge nationen en julhälsning. Man lade upp på sin V-kontakte-sajt en nyårshälsning i form av ett kort med landet utformat som en snöhög.

Men Coca Cola fick direkt negativ respons av sina kunder och många andra via V-kontakte (den ryska motsvarigheten till Facebook). Snöhögen saknade någonting väldigt viktigt. Sedan 2014 är provinsen Krim medlem i den ryska federationen. Gör om och gör rätt, sade den ryska allmänheten. Och Coca Cola gjorde som deras kunder önskade:

Detta skapade givetvis reaktioner. Inte i Ryssland, men däremot i Kiev, huvudstaden i grannlandet Ukraina, där man med stöd från USA bedriver en kampanj för att Krim skall återgå till Ukraina. Och USA:s ambassad kontaktade utrikesdepartementet hemma i Washington där man påpekade det olämpliga i tilltaget med att inkludera Krim i en rysk karta. Coca Cola svarade lydigt att man skulle plocka ner nyårshälsningen till det ryska folket, vilket nu är gjort.

Den amerikanska ambassaden publicerade till och med en officiell text som sade att ”Coca Colas agerande strider mot USA:s position som fördömer Rysslands lagvidriga ockupation av Krim, som är och alltid har varit en del av Ukraina”.

Det problematiska med den formuleringen – som dock är väldigt avslöjande för den arrogans som präglar amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik sedan Nine Eleven – är att den inte är sann.

Krim har varit en del av Ryssland sedan Katarina II annekterade halvön år 1783, enligt henne själv ”från och med nu och för all framtid”. Framtiden tog slut första gången 1917 då man under en kort period tillsammans med Ukraina passade på att utropa en självständig republik. Kommunisterna tog makten och behöll Krim under rysk kontroll fram till Andra Världskriget då Hitler-Tyskland avancerat så pass långt att man ockuperade halvön. Mot slutet av kriget återtog Sovjetunionen Krim och halvön blev återigen rysk i enlighet med Katarina II:s löfte. Det krävdes dock bara en blöt kväll för generalsekreterare Nikita Chrustjov för att han skulle ge bort Krim (exklusive hamnstaden Sevastopol som tillhörde Moskwa) i gåva till sitt forna födelseland Ukraina 1954 (kanske som ursökt för att han hjälpte att svälta ihjäl några miljoner av sina medmänniskor under 1930-talet). Intressant nog skedde detta helt i strid med Sovjetunionens konstitution, men det hörde till kommunistdikaturens natur att man inte ber sina ledare att hänga upp sig på legaliteter.

Det är nog för läsare av Skrivarens Blogg säkert bekant att invånarna i Krim folkomröstade om utträde ur den Ukrainska federationen härom året, vilket slutade med att 9 av 10 röstade för detta förslag.

Läsare av andra medier, typ DN, tror inte att det ägde rum en riktig folkomröstning, eller att Putin placerat ut agenter som bytte ut valsedlarna, eller tvingade väljarna att rösta efter soldaternas direktiv. Ack ja, svensk press förmedlar så mycket strunt. DN har säkert inte heller berättat att folkomröstningen 2014 inte var den första som Krim-borna varit med om. Redan 1991 hade man folkomröstat om att bli en autonom republik som var oberoende av Ukraina. Även den gången röstade fler än 9 av 10 för förslaget.

När Sovjetunionen upplöstes ville medborgarna i Krim vara självständiga, men eftersom både Ukraina och Ryssland hade en ännu ej uppdelad flotta i Sevastopol, och bara för att förhindra ett krig, valde man att på pappret erkänna sig som en autonom del av Ukraina, och Ryssland kunde behålla sin flotta på Krim.

Krim-borna svarade med att välja en ryss till president och stifta egna lagar. Detta accepterade inte regimen i Kiev, och Ukraina förklarade att man skulle avveckla presidentämbetet i provinsen och ogiltigförklara de lokala lagarna, vilket också skedde. Ukraina avvecklade även det lokala parlamentet i Krim så att de inte längre skulle kunna stifta några nya egna lagar. Några protester från västvärlden kan jag inte minnas mig ha hört.

När Ukraina år 2004 valde en västvänlig president i Kiev i samband med den orangefärgade revolutionen (den Rysslandsvänlige motståndaren fick en överväldigande majoritet i Krim) beslutade denne sig för att rensa ut personal på myndigheter och olika institutioner för att förhindra provinsens förmåga att skapa mer bekymmer för honom. Två år senare beslutade Ukraina att man skulle låta USA få ha trupper på Krim, vilket var emot Krim-bornas vilja.

Mellan 1995-2014 har Krim styrts av beslutsfattare som utsetts av regimen i Kiev. I samband med den pro-västliga statskuppen i Kiev 2014 hotades etniska ryssar till livet, och medborgarna i de östliga provinserna fruktade för våldshandlingar från de etniska ukrainarna. Därav genomfördes flera lokala folkomröstningar om att lämna den ukrainska federationen och upprätta en övervakad gräns mot det gamla landet. Resultatet i folkomröstningarna gav en överväldigande majoritet för separation, och på Krim röstade man som jag nyss nämnde ånyo för att lämna Ukraina och sedermera ansluta sig till den ryska federationen, vilket av USA kallar för ”en lagvidrig ockupation”.

Rysslands ”lagvidriga ockupation” genomfördes med inga kända dödsfall (det påstås att en ukrainsk soldat skall ha skjutits, men jag hittar inte någon information om detta). År 2003 invaderade USA m.fl. länder Irak utan stöd från FN:s säkerhetsråd, och dödstalet efter det kriget fortsätter att stiga. Iraqi Bodycount uppskattade att fram till 2013 hade 175’000 irakier dött efter den USA-ledda invasionen. Krimborna kan skatta sig lyckliga över att inte ha blivit invaderade av amerikanska trupper.

I övrigt fortsätter regimen i Kiev att beordra sin armé att beskjuta utbrytarprovinserna i öst. Hundratusentals människor lever utan värme och rinnande vatten. Men de flesta stannar kvar och trotsar både kyla och hunger.

Hälsar eder Peter Harold