Sverige före, under och efter inbördeskriget (utkast av kapitel 2)

DET UPPVÄCKTA FOLKET – SVERIGE FÖRE, UNDER OCH EFTER INBÖRDESKRIGET

N.b.! Detta är en analys, inte ett program!

Följande text har inte till syfte att uppvigla till brottslig gärning. Den är enbart skapad som en analys av tänkbara scenarios i händelse av en väpnad revolution eller uppror inom Sverige, genererat av ett utbrett folkligt missnöje mot förd politik i Sveriges riksdag, och den diskurs som råder inom medieetablissemangets snäva åsiktskorridor. Och utifrån denna analys vill jag beskriva vilket förlopp som enligt min förmåga att förstå saker och ting kommer vara till störst fördel för landets medborgare.

Utkastet till kapitel ett finns här.

Författaren.

---

 

Kapitel två: Det svenska inbördeskrigets motiv.

Jag har berört de olika faktorerna som man med rätta kan förutsätta ”irriterar” medborgarna i landet i olika grad när det kommer till invandringsfrågan. Vi har konstaterat att hyperinvandringen äger rum samtidigt som vi inte kan få upp sysselsättningsgraden hos etniskt svenska ungdomar (jobben finns inte); vi ser en invandrarkultur (företrädesvis islamsk) som inte harmoniserar med svenska värderingar, seder och traditioner; vi ser att invandringen är en nationalekonomisk belastning; vi ser att det också finns ett hot mot det svenska civilsamhällets fortlevnad.

Om svenska folket har någon som helst överlevnadsinstinkt i och med att situationen utvecklas från ”allvarligt” till ”mycket farligt” läge, torde vi kunna förvänta oss en reaktion i samband med övergång till ”livsfara”. Sen är det försent. Frågan om konsekvenserna kring förd politik är faktiskt redan ett vanligt samtalsämne. Man ser framför sig ett inbördeskrig. Och det är inte ens ett ämne som skiljer etniska svenskar från etablerade invandrare i vårt land. Tvärtom, båda grupper står inför de hot jag beskrivit i allmänna ordalag här ovan.

Vi kan förmoda att det finns någon motsvarande diskussion även i de läger som utgör motståndare till den svenska sfären och dess nation. Eller snarare, vi vet genom att analysera utspel av både islamister och s.k. moderata muslimer i Sverige och i andra europeiska länder, att det finns ett önskemål om att ”erövra” Sverige, antingen politiskt, kulturellt, ekonomiskt eller genom att besätta det med våld. Jag vill här referera lite till den utveckling vi ser med allt tydligare enklavisering. Det är med andra ord inte en fråga om/ifall Sverige islamiseras; det är en fråga om i vilken takt detta sker, och vilka konsekvenser detta ger.

Härifrån övergår jag från att konstatera det som lätt kan påvisas vara ett faktum redan idag, till att ägna mig åt diverse tankeexperiment om framtiden. Jag upprepar än en gång: detta är inte en handbok för genomförandet av revolutionära aktiviteter. Det är inte heller en uppmaning till någon att begå någonting dylikt. Den är inte ens ett akademiskt försök att leda i bevis för någon på förhand framförd teori. Däremot håller jag med om att det följande resonemanget är en spekulation omkring en eller flera möjliga händelsekedjor, och jag har baserat mitt resonemang utifrån hur jag tror att en framgångsrik revoltör skulle uppfatta situationen.

I händelse av en konflikt där det uppkommer manifestationer mot den svenska politiken – manifestationer av den grad att dessa också omfattar någon form av våldsyttringar – kommer vi att möta en situation där flera intressesfärer kommer ha för avsikt att vinna inflytande.

Den först parten är staten. Enligt lagboken har staten våldsmonopol, men vi vet att vissa andra element i samhället utövar våld, antingen för politiska syften eller ekonomiska (staten har båda motiven). Staten kommer därför att agera mot alla andra som griper till våld. I vilken grad beror på polisledningens omdöme, kopplat till polisens förmåga att verkställa säkerhet och ordning. Räkna också med att politiker och medierna kommer ge sina anvisningar om hur polisen skall arbeta. Sett ur den kulturmarxistiska tradition som präglat nyhetsutbudet de senaste åren misstänker jag starkt att redaktionerna ber polisen att fara hårt fram mot de svenskar som på ett eller annat sätt kan kopplas till invandringskritiska attityder.

Jag har här inte nämnt vem och vad som triggar igång konflikten, och det är egentligen egalt för den turordning jag föreställer mig är nödvändig för ett framgångsrikt genomförande av en revolution. Jag fortsätter därför att räkna upp fler exempel på parter vid en politisk konflikt av samhällsomvälvande format:

En given grupp att nämna i sammanhanget är den autonoma vänstern, vilken redan är en aktör som använt mycket våld i anslutning till debatten om invandringsfrågan. Den autonoma vänstern har både personella och ideologiska anknytningar med medievärlden och det politiska etablissemanget. Den autonoma vänstern är mycket våldsbenägen; de kallas populärt för ”gatstensvänstern”. AFA är ett av de mest kända ”firmanamnen”. Vissa kallar sig för kommunister eller leninister.

Den tredje gruppen efter staten och autonoma vänstern som känns logisk att beskriva härpå är de som allmänt kallas för ”extrem-högern”. Något organisationsnamn kan jag inte lägga fram, och de brukar inte heller vara långlivade innan det dyker upp en ny konstellation. Enstaka ledargestalter kan bilda kontinuitet, men de har fört en hyfsat blygsam tillvaro, utom i vissa stadsdelar eller enstaka orter som betraktas som mellanstarka fästen. I denna kategori finns nationalsocialister, militanta fascister, försvarsorienterade fosterlandsvänner, etc etc.

Till gruppen ”extrem-höger” räknar jag inte människor som rent generellt är invandringskritiska. Undertecknad har ingen plats i denna kategori, även om jag är säker på att mina meningsmotståndare skulle påstå att föreliggande alster skall betraktas som uttryck för extrem höger. Detta säger nog mer om mina meningsmotståndare än om mig.

Sett under den moderna historien har varken extremvänstern eller extremhögern kunnat påverka svenks politik. Oftast har deras insatser väck antipati mot dem, och deras aktioner varit kontraproduktiva. Elaka tungor beskriver ”gatstensvänstern” och ”nassarna” som drägg av samma skrot och korn. De har aldrig varit så pass många eller effektiva att de setts som ett större samhällshot, utan enbart utgjort risker för enskilda personer eller grupper. (Detta oräknat att nynazister haft en skiss på statskupp under 1990-talet som kunnat påverka samhällssystemet)

Men vad kommer att ske den dagen då Andersson, Pettersson och Lundström och jag inser att staten kommer hindra oss från att försvarar oss själva den dag Ahmed, Muhammed och Mustaffa leder en här med ilskna muslimer som drar genom villaområdet och plundrar bostadshusen som tillhör etniska svenskar mitt i livet, måhända som kompensation för sänkta socialbidrag när välfärdssystemet går på knäna? Vi förutsätter här att Internet fortfarande är fritt och att nyheten sprids som en löpeld på sociala och alternativa medier (eller snabbare än att FB hinner döda alla länkar).

Vad kommer att hända när det svenska folket vaknar upp och inser att de utgör mål för fientliga handlingar från både den svenska staten och de främlingar som lockats hit av välfärdens gåvor?

Kommer Andersson, Pettersson och Lundström att anförtro sina problem till svenska staten, som redan under ett par årtionden förklarat att dessa skall bytas ut av den talrika avkomman till Ahmed, Muhammed och Mustaffa? Kanske, men de kommer inte att få den hjälp de önskar.

Eller kommer Andersson, Pettersson och Lundström att vända sig till den autonoma vänstern, vilken ägnat sig helhjärtat åt att jaga Sverigedemokrater längs mörka gångbanor och försöka knuffa ner dem från tunnelbaneperronger för att dessa till skillnad från vänstern varit kritiska till invandringen? Ja, om Andersson, Pettersson och Lundström vill åka på stryk…

Det ser ut som att de enda som kommer välkomna den nu rånade och misshandlade trion är extrem-högern. Jag misstänker att Andersson, Pettersson och Lundström ansluter sig med stor tvekan, men att de kommer att drivas dit av frustration över att alla andra i samhället vänt dem ryggen till .

Jag är den förste att säga att detta är en olycklig utveckling. Den kan hejdas medelst totalitära inslag, och jag är helt övertygad om att staten också överväger sådana metoder.

Då jag inte kan känna några sympatier med en totalitär stat måste jag erkänna att jag hyser ett gillande för tanken att många svenskar kommer till samma insikt och bestämmer sig för att göra någonting åt detta. Det finns ingen form för detta idag. Eller i alla fall ingen som jag känner till. Vi har ingen milis att tillgå. Det finns inga strukturer som kan utmana statens våldsmonopol mer än skytteklubbar, jägarlag och de samtal som förts mellan enskilda medlemmar.

Vi har inte heller haft någon värnplikt på flera år, varför endast de yrkeskriminella är de som fått vapenvana (plus också en del invandrarungdomar som istället för A-kassa fick betald grundutbildning hos Försvarsmakten, troligtvis med ambitionen att den svenska yrkesmilitären likt USA skall skaffa negrer och araber att använda som kanonmat, utan att tänka på vem som kan bli en trolig fiende mot landet). Det är nästan som att staten medvetet gjort svenska folket oförmögna att skydda sina egna liv och sin egendom. Nota bene, jag är själv motståndare till obligatorisk värnplikt; ingen skall tvingas att lära sig att döda andra, eller ens tvingas till en sådan handling. Vad vi behöver är inte en värnplikt, utan en istället en värnrätt.

Låt oss leka med tanken att de etniskt svenska revoltörerna mitt i livet trots allt, kanske med skytteklubbarnas och jaktlagens goda minne, lyckas mobilisera en trupp. Vad blir då deras uppgift?

Ja, det första är faktiskt inte att gripa till vapen och börja skjuta hej vilt omkring sig. Första steget blir naturligtvis att utbilda sig i att hantera vapnen. Det är mycket troligt att Andersson, Pettersson och Lundström initialt skaffat sig sina vapen för att kunna skydda sina liv och sin egendom i händelse av att Ahmed, Muhammed och Mustaffa dyker upp igen för att plundra i villakvarteret. Vad vi har här är ett medborgargarde. De kommer aktiveras därför att polismyndigheten inte kan fullfölja sitt samhällsuppdrag.

Mötet mellan Andersson, Pettersson och Lundström kontra Ahmed, Muhammed och Mustaffa kan också vara det som får gnistan att tända till, och utlösa den konflikt som jag talar om i första kapitlet. Eskaleringen kan gå långsamt, men det kan också gå väldigt snabbt, allt beroende på omständigheterna. I mitt scenario inser förortsbanditerna att de inte längre kan gå fram hur de vill, och troligtvis kommer även de att vidta sina mått och steg. Kanske rekrytera de yrkeskriminella. Och förmodligen kommer de börja angripa de områden som ännu inte organiserat medborgargarden. Räkna också med spridningseffekter.

När denna boll kommer i rullning finns det inte en chans att polisen kan få hejd på utvecklingen. Det är f.ö. därför som Sveriges riksdag beslutat sig för att svensk militär skall kunna sättas in mot sina egna medborgare. Frågan är bara vilken sida som militären kommer vara lojal mot? Min gissning är att det är initialt på statens sida, men jag hoppas innerligt att våra soldater hyser en motvilja att skjuta på den egna befolkningen, som blott bara önskar få vara ifred från inkräktare.

Det finns alltså en potential till att plundringen av villaområdena och att villaägarnas försvar leder till en inbördeskrigsliknande situation då det nu finns en kraft som svarar på inkräktarnas gärning. Och det är fullt möjligt att det sprider sig när medborgarna inser att staten inte kan göra något för dem, mer än att pungslå dem på skatt. Tusentals ilskna röster, från bräkande skåningar, skorrande hallänningar, dundrande bohuslänningar, gnälliga närkesbor, melodiösa och halvt hörbara dalmasar till talträngda norrlänningar, kommer att utbrista i ett ” – Släng ut de där jävlarna, vi har fått nog”. Och de som är föremål för folkets ilska kommer att ryta tillbaka och påminna alla som vill lyssna att de minsann blivit välkomnade och inbjudna till Sverige. Båda sidorna kommer att inse att de måste ta till vapen för att försvara sina intressen nu när man befinner sig i ett läge där landet inte är stort nog för alla (sett ur ett ekonomiskt och kulturellt perspektiv).

I detta läge är det troligt att det bryter ut en revolution. Vi kan vara absolut säkra på att extremvänstern och extremhögern kommer att mobilisera sig. Vi kan gissa att extremvänstern kommer stå på islamisternas och de våldsbenägna invandrarnas sida (och vilka dessa är står skrivet i stjärnorna, och är nog avhängigt frågan om vad de kan vinna på ett inbördeskrig). Och vi kan gissa att extremhögern kommer vara i opposition mot alla utom sig själva (åtminstone tills fraktionerna i rörelsen börjar slåss sinsemellan). Extremhögern kan paradoxalt nog få support av Sverigevänliga invandrare, om det inte finns bättre alternativ i deras ögon.

Om islamisterna och de våldsbenägna invandrarna välkomnar extremvänsterns anslutning låter jag vara obesvarat, men vi kan vara säkra på att fjolårets inflöde av unga män i vapenför ålder från diverse krigszoner sannolikt kommer utgöra en maktfaktor i spelet. Lägg därtill att dessa med stor sannolikhet kommer försörjas med pengar och vapen från Mellersta östern, då man hamnar i ett gyllene läge att förvandla Sverige till en islamistisk koloni, eller liknande lösning.

För Sveriges bästa måste det skapas en partilös grupp av revoltörer, som inte har extremvänsterns eller extremögerns, eller ens statens agenda. Jag kommer till detta i nästa kapitel.

I detta läge där ett inbördeskrig är oundvikligt, eller kanske till och med innan, ser jag att de partilösa revoltörerna – som inte tillhör någon av extremgrupperna – måste fastställa ett antal viktiga saker:

Man måste slå fast vad målet är med revolutionen.

Om de partilösa är vid sina sinnens fulla bruk, om än med lite högre puls än vanligt på grund av rädsla och förväntningar, och med en genuin känsla för allvaret, bör de komma till följande slutsatser.

1: Man måste få bort det sittande maktetablissemanget. Det betyder att både regering och samtliga riksdagsledamöter, vilka haft ansvar för den destruktiva utvecklingen som jag beskrivit här ovan måste avsättas.

2: Framställa förslag på en konstitution som bygger på frihetliga principer med respekt för egendomsrätten.

3: När konstitutionen fastställts blir nästa steg att avlägsna oönskade element i befolkningen.

Enligt min mening är detta den övergripande tågordningen som revolutionen borde genomföras med, om de partilösa revolutionärerna vill minmera den skadeverkan som dylik aktivitet kan vålla genom den irregularitet som präglar dess natur.

Målet för den revolution som Andersson, Pettersson och Lundström verkställer skall vara ett Sverige som bygger på frihetliga principer, som försvårar för staten att angripa sina egna medborgare. Deras mål kommer att skilja sig från de mål som extremvänstern, extremhögern och Sverigefiendena har. Men framför allt så bygger de partilösas mål på värderingar som inte ens staten av idag står för. Detta skulle man kunna säga ger legitimitet åt deras revolution.

(forts. följer i kapitel tre)