Bästa läsare!
Den forne Avpixlat-skribenten och Estonia-experten Stefan Torsell må ha många förtjänster. Men jag kan inte låta bli att höja ett ögonbryn av förvåning när han försöker plocka en fajt med ”Alternativ för Sverige” i sin debattartikel i Samnytt under rubriken ”Alternativ för Sverige vs Palestina”. [LÄNK]
Stefan Torsell gör ingen hemlighet av att han är en s.k. Israelvän. Om detta är bra eller dåligt tål att diskuteras, men på sikt är det väl bra att de erkänner var de har sitt hjärta. Underligt bara att det ständigt ska vara Israel som det klappar lite extra för.
Det Torsells debattartikel handlar om är att AfS-ledarna under sin tid som SDU:are argumenterade år 2011 (se nedan) för att man måste erkänna en palestinsk statsbildning. Detta tycks ligga dem i fatet, och Torsell vill nu – på vems begäran? – få veta om denna syn fortfarande gäller, och om den ska representeras av AfS femtiotalet riksdagskandidater.
Att Torsell hoppas på förändrad ståndpunkt är illa dolt; efter en lång utläggning om vilka som varit antisemiter/främlingsfientliga inom svensk politik under 1900-talet konstaterar han att Sverige erkände Palestina den 30 oktober 2014, och ”att Palestina omfattar Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza. Regeringen angav också att Israels fred och säkerhet gäller utifrån 1967 års gränser”. Därefter fortsätter Torsell med sin dom:
” – Regeringsbeslutet var vidrigt. Det är högmod och river upp gamla antisemitiska tongångar.”
Well, har man ockuperat stora delar av ett land sedan 1940-talet så är det tänkbart att den ena parten kan hysa aversion mot den andra. Dessutom bör ju 1967 års gräns ändå ses som en vinst för erövrarmakten.
Men så ser inte Israelvännen Stefan Torsell på saken. Likt en aktivist i amerikanska AIPAC eller ADL så drar han fram antisemit-spöket så fort det kan anas ett uns av kritik mot den israeliska staten och dess krigföring. Ibland kan det till och med vara antisemitiskt att förminska Israels härlighet. Att förminska Palestina och palestinierna är däremot helt ok för Israel-vännerna – rent av en plikt. Och argumenten är som kopierade från Israeliska regeringen:
” – Staten ska ha ett avgränsat territorium. [Den ska ha en] klart angiven befolkning. Staten ska ha kontroll över området inom definierade gränser”, påminner Stefan Torsell och menar att Palestina inte uppfyller dessa krav: ” – Ingen av kriterierna kan den Palestinska staten uppfylla. Det är inte ett land och regeringen som har inställt alla val har inte kontroll över landområdena.”
Betyder det i så fall att Israel har rätt att ockupera dessa områden och göra det till sitt eget territorium därför att de slagna fienderna inte kan stå emot ockupationsmaktens välde? Enligt den logik som anas i Stefan Torsells mening ska svaret vara ett ”ja”. Absurt! Varför ska vi då över huvud taget ha folkrättsliga principer om det är fritt fram för en krigsmakt att ta vad den vill ha???
Här är det dock slut med Stefan Torsells verbala utsvävningar och bakgrundsfakta; han reflekterar ingenting om den israeliska krigsmaktens ockupation av de palestinska områdena – vilka han för övrigt inte anser är palestinska i sann israel-vänskaplig anda, än mindre att det finns ett palestinskt folk.
Well. Det hela är ju egentligen en icke-fråga. AfS skulle kunna motionera i Riksdagen (ifall man vann mandat där) om att Sverige skulle kunna ta tillbaka erkännandet av den palestinska staten. Stefan Torsell skulle nog bli glad. Men AfS kan lika gärna låta bli. Trots allt, skulle det inte kunna ”riva upp gamla antisemitiska tongångar” att på israel-vännernas anmodan återkalla erkännandet som regeringen lagt, herr Torsell…? Skulle det inte ses som att ”dessa judar styr och ställer”, vilket gör den antisemitiska fördomen självuppfyllande?!
Den ifrågavarande debattartikeln av de f.d. SDU-ledarna och nuvarande AfS:arna lyder som följer:
SD MÅSTE ERKÄNNA EN PALESTINSK STAT
Vårt partis pro-israeliska hållning rimmar illa med medlemmarnas åsikter.
Alltför länge har Sverigedemokraternas politik i Israel–Palestina-konflikten präglats av enskilda partiföreträdares personliga agenda. Sverigedemokraternas riksdagsgrupp beslutade nyligen att inte erkänna en palestinsk stat eller bevilja palestiniernas begäran om medlemskap i FN.
Sverigedemokratisk Ungdom (SDU) går nu för första gången någonsin emot moderpartiet och hävdar palestiniernas rätt till en egen stat i hänsyftning till den nationalistiska principen.
Tidigare under september höll SDU sin förbundskongress för 2011. Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder deltog som inbjuden gäst och höll ett tal där han uppmuntrade SDU till att verka som en intern opposition till Sverigedemokraterna. Hans ord sätts nu på prov.
Bilden som allmänheten har av Sverigedemokraternas hållning i Israel–Palestina-konflikten är oerhört onyanserad. Partiet har fått en form av villkorslös pro-Israelstämpel på sig som rimmar illa med de egentliga åsikterna i medlems- och väljarkåren. Detta på grund av ett fåtal företrädares högljudda personliga agenda. Samtidigt är det värt att påpeka att moderpartiets officiella hållning alltid varit att inte ta ställning i konflikten – en hållning som man nu frångår av oklara skäl.
SDU:s princip är egentligen att inte ta ställning i utrikespolitiska konflikter som inte berör Sverige i någon högre grad. Moderpartiets ställningstagande mot palestinsk självständighet tvingar oss dock att sätta ned foten. En enig förbundsstyrelse var överens om att SDU måste agera när moderpartiet bryter sin neutralitet och dessutom går stick i stäv mot den breda konsensus som råder inom ungdomsförbundet för en tvåstatslösning. SDU har därför valt, precis som den förmodade FN-majoriteten, att erkänna Palestina som stat.
SDU är och kommer fortsatt att vara ett nationalistiskt ungdomsförbund. Enligt den nationalistiska principen har varje folk rätt till en egen nation. Detta gäller givetvis också palestinierna, varför en tvåstatslösning i regionen är självklar. Vi står nu inför ett vägskäl där vi kan slå an på den väg som hittills varit ett misslyckande, eller så gör vi handling av de eviga orden om tvåstatslösning och erkänner Palestina som stat. Moderpartiets mångåriga ställningstagande om att verka för en tvåstatslösning har nu dessvärre förlorat all trovärdighet.
SDU inser naturligtvis att erkännandet av Palestina som stat inte löser konflikten i en handvändning och att det stora arbetet för fred återstår. Sett till de två val vi nu står inför ser vi dock att det ena alternativet är en återvändsgränd medan det andra är ett viktigt steg i fredens och rättvisans riktning.
De senaste decennierna har olagliga israeliska bosättningar på palestinsk mark oavbrutet expanderats. Samtidigt har förtrycket av det palestinska folket fortlöpande tillåtits ske av ett passivt världssamfund. Israels blockad av Gazaremsan har lett till en långvarig humanitär kris med akut brist på förnödenheter som medicin och byggnadsmaterial. Blockaden har också lett till minskade försörjningsmöjligheter, stigande matpriser, en utdragen energikris samt en försämring av vatten och sanitär infrastruktur. De omfattande importrestriktionerna på bland annat råvaror och jordbruksprodukter, kombinerat med exportförbud, har decimerat den ekonomiska verksamheten inom den privata sektorn, där 120 000 jobb gått förlorade. Det är en nödvändighet att den illegala ockupationen upphör för att möjliggöra en framtida fred i regionen.
Ett erkännande av en palestinsk stat skulle sätta press på Israel att följa internationell rätt och upphöra med såväl handelsblockaden som koloniseringen.
Moderpartiet har på ett föredömligt och förtroendeingivande sätt breddat hela den sverigedemokratiska rörelsens politik. Det är dock ofrånkomligt att en rörelse förr eller senare ställs inför svåra vägskäl där man riskerar att fatta mindre bra beslut. I sådana fall måste man också kunna motivera och eventuellt ompröva sitt beslut. Här är ungdomsförbundet en garant för inre och yttre diskussion kring moderpartiets ställningstaganden både i de fall där vi delar ståndpunkt och där vi tycker olika. SDU har för avsikt att bidra med såväl politiskt som organisatoriskt nytänkande, och därför uppmanar vi moderpartiet att ompröva sitt ställningstagande i denna fråga. SDU kommer inte att stilla se på när Sverigedemokraterna är ute på fel väg i aktuella och viktiga frågor.
Gustav Kasselstrand, förbundsordförande Sverigedemokratisk Ungdom, SDU
William Hahne, vice förbundsordförande Sverigedemokratisk Ungdom, SDU
Vad som skulle behövas istället för Torsells ”korrektionskrav” är en ordentlig granskning och genomlysning av Sverigedemokraterna för att få ut varför detta parti huserar så många sionister som lyckas genomsyra partiets politik i Palestina-frågan (och andra frågor). Partiet kan hamna i regeringsposition efter nästa val, och det skulle vara tacksamt att få besked i förtid om SD kommer bli lika givmilda med skattepengar till Israel som den svenska vänstern är med bidrag till de styrande arabledarna? För handen på hjärtat – vi gillar inte någon av dem. AfS skulle ses som ett trevligare alternativ än SD om man inte faller till föga för sionisternas påverkanskampanjer.
Ingen kan på fullt allvar påstå att SD måste vara allierat med Israel mer än något annat land, ty det landets existens hänger faktiskt inte på Sveriges medverkan. Det är märkligt att dessa individer inom SD:s ledarskikt kan så ohämmat stoltsera med sin lojalitet mot Israel, samtidigt som just det landets regim gör sitt yttersta för att förstöra för omvärlden på flera olika sätt – Sverige och Europa är ett av offren för den israeliska politiken.
Lika lite som araberna i Mellersta östern gör sig förtjänta av skandinaviska folkets kärlek, lika lite har vi anledning att vurma för Israel som borde försöka klara av att sköta sin egen stat utan mångmiljardbidrag från omvärlden. Då kanske vi skulle få se lite mer ödmjukhet från sionisternas sida.
Hälsar eder Peter Harold
Peter Harold - Skrivarens blogg 