Bästa läsare!
Har under de senaste veckorna studerat Taylorismen som ju hade stor betydelse för bl.a. Henry Fords biltillverkning. Efter 1:a Världskriget kom ju Taylorismen att få stort genomslag även inom europeisk industri.
En komponent var att göra tidsstudier, och en annan var att studera medarbetarnas kapacitet för att se vilka arbeten de lämpade sig att hålla på med. Eller snarare; att göra sig av med de som inte presterade tillräckligt.
Detta fick konsekvenser för äldre arbetare, och många fabriker slutade anställa folk över 55 års ålder. Man skall iofs ha i beaktande att medellivslängden var kortare på den tiden och att arbetsuppgifterna extremt monotona. Men utgallring var det.
Hur är det idag?
Ja, det har inte blivit mindre komplicerat. Idag skriker arbetslösa ungdomar att de äldre skall ge plats för dem på arbetsmarknaden. Samtidigt ser makthavarna att de äldre är idag mycket fler och kräver mer eftersom de lever längre. Man talar idag om att höja pensionsåldern till 67 för att klara samhällskostnaderna.
Det handlar alltså om två motstridiga önskemål.
Den som drar det kortaste stråt är nog de äldre. Jag ser framför mig sämre pensioner och fler aktiva arbetsår på ålderns höst. Men jag undrar om det inte vore mer juste att slakta några heliga kor istället.
Sedan jag lämnade gymnasiet för c:a 20 år sedan har man lagt på en extra årskurs. Politikerna medgav att det var ett effektivt sätt att få ner ungdomsarbetslösheten. Logiskt sett borde ju då pensionsåldern tvingas flyttas framåt ett år.
Men är detta extra gymnasieår enbart av godo? Visst får vi ännu bättre utbildade studenter som går ut i arbetslivet. Men hur många har användning av den kunskap som de fick under sista året? Och har alla öht fått ett jobb inom den branch de är utbildade inom?
För egen del ser jag att mina kollegor har blandade bakgrunder. Inte minst jag själv är en katt bland alla pappersvändande och mötesspringande hermeliner med min tekniska yrkesutbildning från gymnasiet.
Är det kanske inte så att vi istället borde satsa på att få de unga friska kidsen ut i arbete och överlåta åt arbetsgivarna att ge dem den för yrket nödvändiga återstående utbildningen? Man kan använda samma subventioneringssystem som idag med lägre arbetsgivaravgift, så någon merkostnad för samhället behövs ej fruktas. Och i gengäld slipper man en möjligtvis onödig årskull i gymnasieskolan.
Ja, jag vet att utbildning är heligt. Även om samhället förr eller senare får igen de ”investerade” pengarna via skattsedeln när kidsen börjar jobba så kan det vara klokt att samhället spenderar skattemedlen med urskiljning. Man bör ställa frågan: Behövs det extra gymnasieåret? Eller kan man låta arbetsgivarna se till att den 2-årigt fritidspedagogutbildade eleven får en mer adekvat utbildning när denne ändå hamnar bakom kunddisken hos Mekonomen som förstajobb?
Jag har inte svar på dessa frågor, men jag kan inte låta bli att fundera på om ungdomarnas övergång från skola och deras inträde i arbetslivet verkligen sker på ett optimalt sett? Inte minst därför att många gymnasieelever själva inte vet vad de vill/kan jobba med när de pluggat färdigt.
Och vidare kan man fråga sig hur kul det är för studietrötta elever att traggla sig genom gymnasiet i 3-4 år istället för 2 år.
Det här tål att tänka på.
Hälsar eder Peter Harold
